I skolan drogs jag ibland till rökrutan. Jag rökte inte men i alla fall. En rökruta var en plats på skolgården, ofta en målad ruta på asfalten, där det var tillåtet för eleverna att röka. Detta var på 1960-talet och någon större medvetenhet om rökningens faror fanns inte. Lärarna rökte visserligen inte på lektionerna men i lärarrummet var askkopparna överfulla. Läkarna rökte i sina mottagningsrum. Mina föräldrar rökte i sängen, i bilen, på toaletten. Det stod askkoppar överallt. På restaurangerna fanns ibland rökfria avdelningar. Det innebar några bord på vilka det inte stod askkoppar.
Själv rökte jag alltså inte. Rökning var inte intressant. Men rökarna var det. Jag drogs till dem. De var tuffa, mer spännande.
Senare kom vågen av antirökningskampanjer och förbud. Plötsligt var det rökfritt på krogar och restauranger. Det blev rökförbud i den ena offentliga miljön efter den andra. Snart var det mycket ovanligt att någon rökte inomhus överhuvudtaget. Samma sak hände på fler platser. Även i länder med inbiten pubkultur som Irland och Storbritannien infördes rökförbud och accepterades. I princip över natten. Ja, fort gick det i alla fall.
Även i Tyskland blev det rökförbud på restaurangerna 2007 men här var acceptansen inte lika självklar. Motståndet var starkare. När jag nu är i Berlin (2014) är det inte svårt att hitta pubar, kneipen och bierstuben som har trotsiga skyltar där det kan stå ”Wir rauchen sofort” (Vi röker fortfarande) eller liknande. Här och där kan man också se små antiförbudsmärken.
Vi dyker in på ett litet ställe. Ett hål i väggen i hörnet av Münzenstrasse och Schönhauserstrasse. Endast ett tränat öga kan upptäcka att det är en pub. Jag tror att den heter Altes Berlin. Det blir alldeles tyst när vi kommer in. Det är ganska ruffigt och mörkt – inget turistställe. Inte många bord. Mörkbruna träpaneler. Toaletten luktar piss. Barägaren föser undan några stamgäster för att vi ska få plats. Luften är tung och tjock av cigarettrök. Det är liksom poängen här – ingen ventilation och inga öppna fönster. Hosta utbryter men siktdjupet är hyfsat och tysk öl är ju nästan alltid god om man undviker avarter som radler och berliner weissbier. Tillsammans med den konstnärlige upprorsmannen Asger Jorn, vars verk vi just har sett på en utställning, är ölsorterna kvällens diskussionsämnen. Efter en stund sorlar också stamgästerna igen.
Vi känner nästan att vi deltar i en motståndsrörelse när vi sitter här. Vi konstaterar nöjt att våra kläder kommer att stinka i morgon.
Men ingen av oss röker och frågan är vad vi gör motstånd mot. Folkhälsa?
Jag kommer ihåg när jag skrev boken Den samlade styrkan. Den handlar om metallfackets historia i Lindesberg. Då stötte jag på en händelse från 1948. En företagsnämnd infördes det året på Bergbolagen. Det skulle vara ett forum för företagsdemokrati. Parterna kände försiktigt på varandra. Alla var ovana. En av de första riktigt heta frågorna var rökningen. Arbetarrepresentanterna i nämnden ville ha företagets rökförbud upphävt. De var stenhårda. Efter långa diskussioner fick ledningen ge sig. 14 december infördes fri rökning i verkstäderna. Ett slags seger.
Trots allt är små sunkiga ställen som Altes Berlin trevliga. Ett slags undantag. Frizoner. Anarkistiskt entreprenörskap. Jag föredrar dem definitivt framför de flotta och fräscha ställen där luften luktar deodorant och personalen är nyputsad och har gått på servicekurs. Kanske är det mot strömlinjeformningen som vi gör motstånd? Lite passiv rökning får vi på köpet.
