Vi ska flytta. Vi hittade det där huset som vi skulle hitta, och nu bär det äntligen av. Jag står i vår kvalmiga lägenhet och undrar var jag ska börja. Hur fick vi så mycket saker? Vi har samlat. Som små gnagare. I tron att det är för vår överlevnad. Vi har byggt vårt råttbo av människors välvilja, vi har tackat och tagit emot. Nu är det pay back-time! Vi skänker till höger och vänster, barnkläder, orglar, världens tjockaste tjock-tv någon? Folk blir glada och vi känner oss som en del av ett kretslopp. Men alla småpryttlar? Jag börjar plocka och tänker att mitt mål nog inte är att vara Snusmumriken ändå, utan snarare Skalman – att alltid ha exakt rätt pryl i skalet när man behöver den. Det är också en frihet. Att veta att man kan konstruera precis det man har behov av. Att det alltid finns en krok, en skruv, en knapp någonstans som passar.

Jag har så många lådor med saker som jag ser enbart när jag flyttar. Gamla brev, manus, skoltidningar, allt det där som ligger längst in på översta hyllan. Det blev som en ritual på den tiden då jag flyttade tio gånger på tio år - vid varje ny flytt gjorde jag en sållning av mitt förflutna, somligt åkte i sopsäcken, annat följde med. Men nu är det över tio år sedan sist och det är som att möta mig själv från en annan tid. Vem var jag då? Varför har jag sparat det jag har sparat? 

Jag ögnar igenom texter och anteckningar ståendes på en vinglig pall i hallen och kastar helt osentimentalt bunt efter bunt. Det är skönt. Jag går ner flera kilo av min hamsterövervikt och jag känner mig lätt och befriad. Ibland fastnar min blick på någon pinsamt patetisk formulering från tiden långt innan barnen, då jag hade så mycket tid att jag hann krångla till livet till oigenkännlighet. Jag kastar och går vidare. Varför var det här manuset så viktigt att spara? Jo, nu minns jag! Det var för att mitt namn i rollistan står förhållandevis nära namnet på den kille jag var hemligt kär i då, och att jag på något sätt ville imponera på mig själv i framtiden. Ja, så tänkte jag nog – att när jag blev gammal och såg tillbaka på mitt liv så skulle jag ändå tycka att jag var bra cool när jag var ung. Kanske tänker jag likadant nu – fast tvärtom? Ibland leker jag med tanken att jag har mig själv i en yngre upplaga som praktikant i mitt nuvarande liv. Att en 14-årig blyg Helena tyst och imponerat iakttar allt den 35-åriga Helena gör. Ibland häpnar hon. Wow! Blev du skådespelare? Wow! Har du man och barn? Wow! Kan du starta bilen i uppförsbacke utan att få motorstopp? Och nu: Wow! Har du ett hus? Och jag säger med lugn och mogen röst till henne att det kommer att gå bra för dig också. Saker kommer att lösa sig. Vänta och se tiden an.

Men så har jag min kappsäck. Den som jag har släpat med mig hela den långa vägen i stället för en sång. Den är gul. Och tung. Och innehåller alla mina astjocka dagböcker. Jag får inte öppna den. För om jag öppnar den nu och börjar läsa så vet jag att jag kommer att börja kasta. Och det får jag inte. En viss respekt för den där tonåringen som en gång var jag måste jag behålla. Så väskan får förbli stängd. Nej, någon Snusmumrik blir jag aldrig. Möjligtvis en Skalman. Till vårt nya hem ska jag anlända med ett skal fullt av fiffiga saker. Och en lagom stor gul resväska fylld av min ungdoms patetiska känsloliv.