Krönika. Frida Inghamn.

2017-12-26 07:00

Stillbilden som trygghetszon

Hon är nog inte ensam om att behöva en vuxennalle.

Jag kan inte visa mig ute utan smink, säger den första assistenten.

– Det har nog en del med ålder att göra. När man blir äldre blir man lite mer avslappnad med det där, säger den andra. Jag hade aldrig visat mig ute i mjukisbrallor förr, men nu … äh!


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Det här resonemanget stämmer nog på många. Jag har själv alltid varit ganska obrydd när det gäller sådant, men jag är nog inte mindre självmedveten än den första assistenten. Men min självmedvetenhet hänger nog bara på andra ting. Behovet av smink beror ju inte på att hon har ”problemhy” eller några märkbara skavanker att dölja. Jag ser inte ens skillnad på om hon ens har smink eller inte.

– Varför kan du inte visa dig ute utan smink då? Vem skulle misstycka egentligen? frågar jag.

– Nah, ingen. Jag sminkar mig inte för någon annans skull. Jag sminkar mig bara för min egen skull, svarar den första på det.

– Så du sminkar dig när du är hemma ensam också?

– Eh nej, det gör jag ju inte i och för sig. Fast jag vet inte, det är skönt att känna sig fin när man ska ut liksom. Det känns konstigt om man inte har sminket.

– Som ett skal? En skyddande rustning?

– Ja, när jag var liten gick jag inte ut utan mitt gosedjur. Jag har väl bytt ut det mot mascara.

Vi skrattar, men hon har banne mig rätt.

Den där klassiska nallen. Den som så många barn har behövt någon gång i sin uppväxt när livet har känts som lite för mycket. När hon säger det slår det mig att hon nog inte är ensam om att behöva en vuxennalle för att lämna sin trygghetszon.

En trygghetszon har vi ju alla. Hur stor den är beror på hur vi är som person och hur vi mår. Den kan växa och den kan krympa. Om vi hamnar i en kris kan vi bli oförmögna att alls lämna zonen. Med olika tekniker kan det bli lättare att lämna den. Som att ta med sig sin nalle eller rusta oss med smink.

En trygghetszon behöver inte alltid vara en fysisk plats. Jag gillar att skriva. Där har jag en trygghetszon. Nedsatt syn och hörsel styr inte min kommunikation då. Jag gillar mig själv på stillbilder, där har jag en annan trygghetszon. Där syns inte min sjukdom. Om jag sitter stilla syns inte min sjukdom alls. När jag rör mig syns skakningar, spasmer och ryck. Om någon interagerar med mig märks min syn- och hörselnedsättning.

På stillbild kan det vara bara jag. I text också. Bara jag. Jag får skala bort mina livsomständigheter och äga min självbild.

Mina skakningar känns främmande när jag ser mig själv på film. Jag är van att känna dem, men jag är inte van att se dem. Jag får ofta höra att jag är tuff och stark som orkar och vågar göra allt som jag gör med den här sjukdomen. Kanske är det för att jag slipper att se skakningarna.

Jag kan se andra reagera på skakningarna, det är tufft nog. Jag hade kanske inte vågat föra mig och ta plats som jag gör med mina omständigheter om jag alltid hade kunnat se mig själv. I så fall kan jag tycka att det är ganska bra att jag inte ser mig som andra gör.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Bäst & sämst

Bäst just nu: Att sladda runt i snöslask med elrullstol.

Sämst just nu: Att vara känslig mot kyla när det är svensk vinter.

Frida Inghamn
Frida Inghamn 

Är bloggare, föreläsare och konstnär som gärna äter ost framför Stjärnornas krig.