Och som start på den här våren har jag gått omkring och burit på en molande frihetslängtan. En längtan som viskar – gör dig fri från måsten och ska och borde. För det hägrar inte just nu att stå och gräva i landet och förkultivera trehundra tomater och grönsaker. Det drar inte heller i mig att måla och skura växthus och flytta jord och baxa stenar och vara duktig och skriva och ringa och marknadsföra sig och planera stora projekt och spela föreställningar och repetera och köra grejer och rensa undan och stuva om. Den kanske kommer tillbaka den där lusten att hålla på, fortare än en slängkyss. Men just nu är det något annat som drar. Den där nästan lekfulla delen av mig vill VARA FRI. Vill fara iväg. Vill ut på äventyr. Ett äventyr där det är vägen som är mödan värd. Där den mätta dagen är en dag av törst och där jag sover som bäst där jag sover blott en gång. 

När jag var ung på riktigt kom den där längtan som ett brev på posten… varje vår! Snödrivorna hade knappt smält undan innan jag och min bästa vän Eva, ställde oss med tummen ute vid vägkanten. Det här tilldrog sig på den tiden då föräldrar inte var så bekymrade över var deras ungdomar höll till. Utan vare sig mobiltelefon eller pengar liftade vi oss ut i världen. Och det bästa var att vad som helst kunde hända. Vi visste inte vart vi skulle. Bara åt vilket håll (oftast söderut.) Jag minns att jag hoppade upp i luften av glädje över att fara iväg. Att det spratt av lycka i hela kroppen över friheten. Och vi hamnade i diverse länder runt om i Europa. Ibland var det tufft, vi åt mest bröd och vatten. Någon gång gick vi på restaurang och beställde löksoppa när vi slog på stort och lyxade. Vi träffade helt underbara och hjälpsamma människor. Träffade jobbiga och farliga människor. Fick stå och vänta länge i mörker på att få lift eller kämpa med att värja sig mot alla som ville ta en med. Sova vid vägkanter eller hos nya vänner. 

Hur vågade vi? Jag fasar faktiskt vid tanken på att göra på det sättet igen. Och nu kan jag skylla på att jag är en tant och då gör man inte på det sättet. Men ”all inclusive” kommer inte att ingå i min levnadsrepertoar. Det färdsättet kommer inte över tröskeln ens i min fantasivärld. Och nu har jag hittat ett resesätt som känns som en kusin till liftning. Det är att sättasigibilenochintevetavartmanhamnarnånstans. Ursäkta. Du kanske inte såg vad det stod där? Det stod – sätta sig i bilen och inte veta vart man hamnar nånstans. Det går nästan lika bra. Ingen planering. Bara veta åt vilket håll bilen ska rulla (oftast söderut.) Bara tillåta sig att låta ske det som ska ske. Stanna där det ser fint ut. Äta där det ser gott ut. Prata med någon om det faller sig så. Eller vara tyst och lyssna på musik eller samtal på radio. Couldn’t be better som jag själv brukar att säga! 

Så får det bli. 

Men om du råkar att åka med bilen söderöver och du ser en tant stå med tummen rätt ut i vägen. Då är det bara jag som har ändrat mig. Och är du en vänligt sinnad själ, så stannar du väl för att ta med mig en liten bit på din resa. Det tackar jag ödmjukt för.