Det var den 13 april. Jag hade precis satt mig vid Slussen i Stockholm. Lätt utmattad av gångande och åkande i olika riktningar. Där finns en ”foodtruck” som sålde stekt strömming på kavring. Underbart! Precis vad jag behövde för att inte börja skaka av hunger. När jag satt där på den lilla matbänken märkte jag att jag var omringad av duvor. Hela området var fullt av kuttrande kärlekskranka han-duvor som bröstade upp sig och skuttade med full intensitet bakom någon utvald hona som i sin tur såg fullständigt ointresserad ut. Jag fastnade i tankar om hur hannar (och faktiskt även hur honor) beter sig. Det är ju ändå vår och allt detta parande sker obehindrat runt om en. Det går inte att värja sig. Och då funderade jag lite extra över andra hannar, som till exempel svenska män. För om man jämför dem med en stor del av världens andra hannar så kan man krasst konstatera – fast de till största delen är helt fantastiska som män – behöver de träna upp sig på att uppvakta andra och våga visa lite mer uppskattning.
Nu för tiden är jag upptagen och har inte några större önskemål att uppleva något sådant från andra män än min egen. Jag ser på det här ur en vetenskaplig och objektiv synvinkel. För om man tar människan som exempel. Så är vi ju ändå ett djur. Det går inte att blunda för. Nu när det är vår så skulle jag vilja ge en extra ”puff” till er män som söker kärlek, att ni vågar vara lite mer på hugget. Titta lite på en han-duva, låt er inspireras, kuttra och bolstra upp er och kanske till och med flirta lite! Det är som att många ensamstående män har tappat modet när det gäller det där (det säger i alla fall alla mina vackra, intressanta, ensamstående och manssökande väninnor).
Jag har varit med i leken själv. Jomän det har jag allt varit. Jag har erfarenhet. Både från vårt eget land och andra delar av världen. Nu har ju hela världen kommit hit, så det finns kanske andra förutsättningar än när jag var i branschen … Men om man tar Europa som exempel så tyder min forskning på att italienaren är den mest flirtande mannen. Alltid med blicken på möjligt objekt. Gift som ogift. När jag var ung och lite mer ett hett byte än i dag och gav mig ut på det galna äventyret att lifta ensam genom Italien. Melonförsäljaren jag åkte med flirtade vilt trots att hans fru satt bredvid. Hm … illa! Eller så stannade fem bilar samtidigt och ropade. Åk med mig! Jag satt alltid med träskon i handen, beredd att slå till för att försvara min heder. Jag var helt slut av att ständigt behöva värja mig mot flirtande. Det var riktigt skönt att komma hem till Sverige igen till alla dessa avslappnade män, som inte tittade och uppvaktade. Nästan lite för skönt. Nästan så att jag tyckte … men herregud. Spana lite någon gång då! Ungefär som Anna-Karin Elde som tecknade den där serien med kvinnan som sitter på krogen och tänker ”Om ingen nyper mig i rumpan snart så går jag hem”. För man vill ändå bli uppskattad. Så är det.
Och nu är våren här! Saven stiger. Frön sätts och befruktas i detta eviga kretslopp av längtan att föra livet vidare. Så ni män som längtar. Må ni våga uppvakta. Det har inget med jämställdhet att göra. Och det finns massor av härliga vårrusiga kvinnor som är beredda. Och ni kvinnor, bara ni är lite mer mottagliga och bejakande än duvorna jag såg på Slussen så ska det nog gå fint.
