Det nästan värker i kroppen. Det är en fysisk upplevelse att se Anna Odell´s film Återträffen. Inte minst är det den bästa svenska film jag sett sedan Fucking Åmål. Men den gör också något med mig.
Minnesbilder från högstadiet. Mellanstadiet. Ja, till och med lågstadiet dyker upp. Jag möter uppsynen från mitt tioåriga jag. Grymheten i klassrummet. Ställningarna. Av att vara cool eller ocool. Med eller utanför.
Vem var jag? Den obehagliga frågan dyker upp. Var jag en mobbare? Jag känner att jag inte var mobbad. Men var jag en mobbare?
Det finns en karaktär i Anna Odells film som varken har mobbat eller varit taskig mot henne. Men som hade högst status. Som med sin ställning inte gav henne en endaste blick någonsin. Aldrig. Under nio år. Jag ser mig i honom. Jag hade en ganska hög om inte högst ställning oftast. Jag var duktig på sport. Jag var duktig i skolan. Jag var tillsammans med populära tjejer. Jag sexualdebuterade tidigt. Var social. Ibland rolig. Jag blev lyssnad till.
Men gjorde jag något för att se de människor som hade en annan social ställning? De som inte upplevde att de blev lyssnade på? De som inte hade någon att leka eller ”va” med varken i eller efter skolan? De som gick till Almbyskolan med en klump i magen i nio år.
Använde jag någonsin min ställning för att skapa ett klimat som var öppet för alla? Mycket tveksamt är svaret. I så fall skulle inte Anna Odells film lämna mig med en känsla av sorgsenhet. En skam. Som ett upplåst minne. Syslöjdssalen. Där en person blir retad för en brodering. En dag i klassrummet när en tjej råkar visa ett bröst när hon ska klia sig på magen. Gjorde jag något åt glåporden som flög ur munnen på mina klasskamrater? Satte jag stopp? Nej, inte vad jag minns. Jag accepterade. Fast jag, med min ställning, helt klart hade kunnat markera att det inte var okej.
Vad kommer med ställning och makt? Framför allt, frågar jag mig, vad kommer med makt och ställning hos barn. Har även barn med makt i klassrummen ett ansvar? Givetvis. Självklart ligger det yttersta ansvaret på lärare och föräldrar. Men även på de andra eleverna och främst på dem som har möjlighet att göra något åt det. Jag hade det, men lät bli. Jag tittade bort.
Anna Odell konfronterar sina gamla klasskamrater. Ringer upp dem. Om någon från min gamla klass skulle göra det skulle jag vara den person som fick höra: ”Jag upplevde dig som en av de värsta. Inte för att du mobbades, men för att du hade högst ställning och aldrig gjorde något åt det”
Jag blir livrädd vid tanken på att bli konfronterad med vem jag var förr. Jag märker att jag tänker: Men jag var bara ett barn. Men varför skulle det vara en giltig ursäkt? Jag var mycket väl medveten om när barn var taskiga. Det är alla barn. Det finns inga bortförklaringar. Kanske heller inga förklaringar. För mig tror jag att det var lättast så.
Jag gör mig beredd att även jag konfronteras i framtiden. På min återträff 20 år efter nian. Av någon som upplevde att jag ignorerade dem. Och jag kommer troligtvis inte reagera som de flesta personerna i Anna Odells film, de som skyllde ifrån sig på någon annan, pekande finger på någon som var värre. Nej, jag kommer att börja gråta. Försöka be om förlåtelse. För skillnaden som jag kanske skulle ha kunnat göra. Och inte gjorde.
