Sommarlovstid, lek och frihet. Jag kan själv minnas en tid när varje göromål hade potential att utvecklas till en lek. Skolårets morgnar inleddes med gemensam promenad med övriga jämnåriga i de närliggande kvarteren till tätortens skola. Lågstadieskolan låg en bit bort, högst upp på rullstensåsen, och för att komma dit krävdes en vandring på grusvägar genom skogen, eller vintertid på den frusna bäcken genom skogen. På somrar och eftermiddagar sprang vi runt i kvarteren och lekte och klättrade i träden där vi byggde kojor. I efterhand inser jag vilken rumslig frihet vi barn hade i samhället. En frihet som också gav våra föräldrar tid till annat än skjuts till skola, vänner eller fritidsaktiviteter. Det mesta gick att nå till fots eller cykel. Det offentliga rummet var allas.
Goda uppväxtförhållanden är beroende av många faktorer. Att växa upp i en mindre tätort på landet ger måhända inte de bästa förutsättningarna för ett barns kulturella utveckling, men det ger goda förutsättningar för annat som jag önskar att våra framtida barn också ska kunna ta del av. Det tog mig många år att förstå varför barn i staden faktiskt verkade stimulerade av de tillrättalagda lekplatserna i parkerna, eller varför det är viktigt ur flera aspekter med gröna innergårdar i bostadsområden och tätortsnära skogsdungar. Att det är viktigt för djur, luft och rekreation visste jag redan. Nu vet jag att rumslig trygghet och rörelsefrihet är en bristvara i staden.
Jag anar att om mina framtida barn måste växa upp i staden så kommer jag att tvingas till ett beteendemönster som jag själv starkt ogillar. Jag kommer med all sannolikhet att skjutsa mina barn till skolan. I värsta fall med bil till en skola vars parkering redan är överfull av stressade föräldrar i bilar. Om vi cyklar kommer vi att behöva trängas med biltrafik i en osäker miljö. Det är dåligt för miljön, för hälsan och för barnens möjligheter till självständig utveckling. Det är därför det är så viktigt med bilfria gator för vår vardagstrafik.
Den politiska majoriteten i Örebro kommun, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet, har länge planerat för att släppa in genomfartstrafik i fler områden, på fler gator än i dag. Principen kallas för trafiksilning. I stället för att hänvisa biltrafik till få gator, vill man glesa ut trafiken, ”sila” trafiken via fler gator. Tanken är att öka trafiksäkerheten med förhoppningen att de gator som i dag belastas tungt av trafik ska belastas mindre. Men det går inte att komma ifrån att trafiksäkerheten samtidigt minskar drastiskt i de områden som öppnas upp för biltrafik. Människor som har satsat på ett trafiksäkert boende kommer därmed att få sin vardag dramatiskt förändrad.
Jag har själv mött boende vid Änggatan i södra Örebro som är upprörda över planerna att förvandla barnens trygga cykelväg till bilgata. Nu är det i stället Landstormsvägen i samma område som är på tapeten. De boendes farhågor om att planerna på en ny handelsplats vid Sörbykullen kommer att öka trafikflödet genom hela området bör tas på allvar oavsett exakt vilka gator som planeras att öppnas. Det är också fler områden i Örebro som riskerar dramatisk förändring. Boende i Varberga kommer med all sannolikhet att märka hur cyklister kommer att få sällskap av bilister i tidigare trafiksäkra områden.
Det här är fel utveckling. Tätorter borde byggas efter miljöns och människans villkor, inte primärt efter biltrafikanternas. Trafiksilningsprincipen skapar mer biltrafik där folk bor utan att det nödvändigtvis minskar biltrafiken någon annanstans. Om man underlättar för biltrafiken så blir det enklare att köra bil, och är det enklare att köra bil så kommer vi att köra vi mer bil. Ju fler som kör bil desto färre kommer att känna sig trygga att gå och cykla mitt i biltrafiken. Det här cementerar en ohållbar samhällsutveckling . Vi borde i stället bygga en stad för minskad biltrafik och mindre utsläpp, för trafiksäkerhet och rörelsefrihet, för trygga vuxna och barn. Det vore en god samhällsutveckling.
