En öppen, solidarisk och rik välfärdsstat i norr. Det är för många av oss bilden av Sverige. En bild som de senaste åren visserligen har fått sig en törn, men som fortsatt stämmer. Det är också en bild som de flesta vill både värna och utveckla.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Det är ingen slump att Sverige har utvecklats till en framgångsrik ekonomi och ett möjligheternas land. Bakom utvecklingen ligger år av strategiskt arbete ifrån både politik och arbetsmarknadens parter. I samförstånd och med strävan efter kunskap samt rättvisa har vi byggt en samhällsmodell som har hanterat strukturomvandlingar väl. Samtidigt som modellen har gett den lilla människan möjlighet att lyckas genom eget slit (om än vissa haft det enklare än andra). I en alltmer global och orolig värld är det inte självklart att det kommer att förbli så. Precis som förut måste vi söka efter kunskap och visa politisk handlingskraft för att utveckla vårt samhälle i en ny tid.
Vår öppenhet har tjänat oss väl och är värd att försvara, inte minst nu när den utmanas. Den utmanas dels av vår oförmåga att inom både Sverige och EU ordna fungerande system för mottagning av människor som rör sig över gränser. Och den utmanas av nationalistiska uppfattningar som likt en iskall nordanvind sveper över Europa. För att försvara öppenheten behöver vi hantera utmaningarna och ta hand om de möjligheter vi som land har i dag. En sådan sak, som både är en utmaning och en möjlighet, är att stötta de som har kommit till Sverige i deras strävan att ta sig in på arbetsmarknaden och bidra till samhället.
Det här är en bild som de flesta partier delar. Ifrån borgerligheten har de mest långtgående reformförslagen kommit. De vill sänka kostnaden för att anställa genom att sänka löner och slopa arbetsgivaravgifter för vissa grupper. Och de vill stimulera fram efterfrågan av vissa tjänster genom att kraftigt utöka Rut. Svaret ifrån vänster måste här vara tydligt. Vi kan inte köra över TCO, Saco och LO genom att lämna den svenska modellen för att lagstifta om sänkta löner. Inte heller bör vi acceptera stora utökningar av Rut. För även om det har en viss effekt på efterfrågan, så kostar det mer än det smakar. I frågan om arbetsgivaravgifter bör det påpekas att det har testats redan, med tveksamt resultat.
Däremot får inte det samlade svaret bli att enbart tala om utbildning. Även om den enskilt viktigare insatsen bör vara att ge människor möjlighet att skaffa sig den kompetens arbetsgivaren söker.
Vi måste erkänna att det finns anledning att se över hur en sänkning av kostnaden för arbete kan genomföras och kombineras med relevanta utbildningsinsatser. Sådana insatser bör inte utgå ifrån ideologisk övertygelse och vilja att ta strid med den svenska modellen eller avreglera arbetsmarknaden.
En utgångspunkt bör vara att förenkla för arbetsgivarna och minska på antalet anställningsstöd. Vidare måste målgrupperna ses över så att insatserna inte blir för breda och slår fel, som när arbetsgivaravgiften för alla unga sänktes. Utbildningsinsatserna måste anpassas efter branschernas och individens behov. Allt detta bör ske inom ramen för dagens lagstiftning, som ger stort utrymme för flexibla anställningsformer och subventioner av anställningskostnaden.
Utgår man ifrån detta finns goda möjligheter att hitta goda gemensamma svar på de frågor vi alla ställer oss.
