I mars släppte LO rapporten ”Vägen mot sammanbrottet” skriven av Anna Danielsson Öberg som visar hur arbetet kring jämställda löner har gått i avtalsrörelserna 2004–2013. Att LO vill analysera avtalsrörelser ur ett genusperspektiv är ingen tillfällighet. I den solidariska lönepolitiken har frågan om jämställda löner alltid varit viktig och nu är den än viktigare. Rapporten är nämligen ingen munter läsning. Arbetsmarknaden för arbetare i Sverige är starkt könssegregerad. I kvinnodominerade yrken är lönen lägre än i mansdominerade. Kvinnor nedvärderas. Rapporten visar att LO inte har lyckats ena förbunden kring samordnade låglönesatsningar eller bättre arbetsvillkor i kvinnodominerade yrken. Trots att de kvinnodominerade yrkena har fått 6–7 procent mer i löneökning än de mansdominerade yrkena så har dessa extra satsningar ätits upp av löneglidningen, män har lyckats fått ut mer under avtalsperioden. Kvinnornas avtal har urholkats medan männens har förstärkts.

Förra året antog LO ett mål om att halvera löneskillnaderna mellan kvinnor och män fram till 2028. För att nå målet krävs att de strukturella löneskillnaderna mellan kvinno- och mansdominerade yrken minskar. Det krävs ett målmedvetet arbete och en tydligare fördelningsnorm inom lönebildning. LO måste helt enkelt bli bättre på att driva på för jämställda löner och villkor. Men det är inte bara facken som måste enas, det finns också många krafter som gör sitt yttersta för att behålla eller sänka de låga lönerna inom kvinnodominerade yrken. I debatten hörs det inte minst ifrån arbetsgivare, borgerliga politiker och högervridna ekonomer. Mot dessa krafter kan inte facken stå ensamma utan behöver hjälp från politiska jämlikar. Även om politiken inte ska lägga sig i lönebildningen i Sverige så finns det andra saker som skulle hjälpa till att nå målet om mer jämställda löner. Att heltid görs till norm på hela arbetsmarknaden, att föräldraförsäkringen delas mer lika mellan föräldrarna, att anställningstryggheten stärks och att satsningar på ökad bemanning och resurser i verksamheter som finansieras med skattemedel görs är några saker som politiken kan bidra med. 

Men det största ansvaret ligger hos arbetsmarkandens parter, det måste ske en uppvärdering av kvinnors arbeten. Det är inte rimligt att vi har en könsdiskriminering på svensk arbetsmarknad. Ekonomiska villkor är centrala för individens makt att forma sitt liv. Att arbetet ger tillräckligt med pengar är nödvändigt för goda möjligheter till ekonomisk självständighet. Varför värderar vi då kvinnor lägre än män? Vill vi inte att kvinnor ska ha samma ekonomiska möjligheter att forma sitt liv som män?

Vi får se om vårens avtalsrörelse ger några svar.