Knappt två veckor har gått sedan valet till Europaparlamentet, varannan svensk har sagt sitt om EU. Och med det indirekt låtit meddela det som många länge har känt; att EU saknar folklig förankring och att intresset hos gemene hen är alarmerande svalt. Med facit i hand är det, trots ett par ljusglimtar, omöjligt att vara annat än djupt oroad. Den europeiska fascismen är på frammarsch. Intoleransens triumf har lagt sig som en blöt filt över Europa och EU.
Det känns därför plågsamt banalt att glädjas över M:s fiasko eller att bejubla Fi:s och MP:s framgångar. Det blir småaktigt och frånvänt att fastna i inrikespolitiska markörer. Jag önskar att Europapolitiken var mer internationell, att den var något större och handlade om så mycket mer.
För det är i den internationella politiken frågor ställs på sin spets – i kontrasten mellan skeva maktstrukturer och oförsvarbara ägandeförhållanden uppdagas orättvisor i sin bräckliga nakenhet. I den insikten föds internationell solidaritet och medvetenheten om alla människors okränkbara värde. Det är en berättelse som har skrivits av arbetarklassen i generationer, att vi är en del av något större och att våra erfarenheter vilar på samma grund oavsett om vi är rumänskor, tyskor eller svenskor. Det är berättelsen om hur vi vill bryta förtrycket, som inte låter sig begränsas till att enbart författas i parlamentariska processer eller på politiska toppmöten.
Men inom EU och i valet såg vi hur den berättelsen kvästes i processer som saknar förankring hos medborgarna. Följaktligen blir utvecklingen på EU-nivå en berättelse om marknadinriktad lagstiftning och den tredje vägens politik. Tanken om att demokratin ska grundas i folket försvann någonstans i liberala floskler om frihet och känns alltmer avlägsen. Trots det är ”mittenpartierna” fortsatt starka i Europaparlamentet, den konservativa gruppen är alltjämt störst följd av den socialdemokratiska gruppen. De utgör ett tandlöst etablissemang i tvångströja enade i, och begränsade av, målsättningen om att vi kan behöva vandra över lik (miljö, arbetsrätt, välfärd) för att bygga världens mest konkurrenskraftiga marknad.
I detta status-quo har Sölvesborgs egen proffsdemagog agiterat sig till inflytande för SD i Europaparlamentet. Det är sorgligt på så många sätt. Allra sorgligast är att många kollektivt blundar för orsakerna – när det i själva verket är ett symptom på en sjuk politik. De ensidigt marknadsliberala lösningar som drivs i Bryssel har i kombination med välfärdssystem under attack bäddat för en feberstinn oro. Den unkna nationalismen brusar som en värktablett i kölvattnet där högerextrema krafter profiterar på missnöje och maktens nonchalans.
Demagoger i Sverige, Frankrike och Ungern vet väl att slå mynt av detta. Det är så den högerextrema berättelsens förvanskade nostalgi och obskyra framtidsvisioner har fått spelrum.
Vi är många som förstår sambandet, tyvärr är det även många som inte gör det. Vår utrikesminister sällar sig till den senare skaran, och gör alla en björntjänst genom att envetet hävda att SD och V är siamesiska tvillingar i Europapolitiken. Som om han inte förstod att skilja på grundlig systemkritik och reaktionära anti-rörelser.
Den ignoransen gör vår roll som socialister oumbärlig. Med valresultatet i åtanke ska vi fortsätta att organisera oss mot maktbetagna högermän, mot fascismen och mot rasismen. Vårt uppdrag har aldrig någonsin varit tydligare. Vår berättelse om samhället har aldrig någonsin varit viktigare.
