Imorgon, den 8:e mars, är det den internationella kvinnodagen. I över ett sekel har det varit ett tillfälle som syftat till att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen. Det är ett tillfälle att inte blunda för eller försöka se bortom vardagens ojämlikheter och orättvisor i vår egen närhet, även om vi som samhälle – av jämställdhetsindex och internationella mätningar att döma – blir allt bättre på just att blunda. Så väl lokalt, där vi har blivit allt sämre på jämställdhet, som i landet som stort där stiltje råder.
Vi behöver ta ansvar för samhällets systematiska underordning och särbehandling av kvinnor. Vi behöver ta ansvar för mäns våld mot kvinnor, för hatet och för strukturer som är konstruerade för att reproducera mäns makt. Vi män alltså – det är i synnerhet vi som behöver ta vårt ansvar.
Ett av de vanligaste svaren det kravet möter är också ett av de vanligaste argumenten mot jämställdhet och feminism. ”Det gäller inte mig – för jag är inte en person som gör sånt”. Alltså behöver jag inte göra någonting. Ingenting alls förutom det jag redan gör. Det minsta möjliga. Män ingår dock i en grupp som gynnas av rådande samhällsstrukturer, vare sig vi upplever det som positivt, negativt eller ställer oss passiva inför det. Att inte göra någonting för att förändra en orättvis situation som vi själva drar nytta av, varje dag, gör oss ofrånkomligt ansvariga för den situationens uttryck. Passivitet tillåter att en samhällsstruktur, som missgynnar och som är rent fysiskt skadlig för kvinnor, kan fortsätta.
Så här långt är den gängse reaktionen bland män att anse sig anklagade. Att vända sin energi till att bli defensiva. Att sätta sig i det kränkta hörnet med sin sårade stolthet och martyrens mentalitet förändrar dock inte situationen. Det är rent av barnsligt. För samtidigt misshandlar män kvinnor. Samtidigt blir män otillbörligt gynnade på arbetsmarknaden. Samtidigt ger män andra män förtur på maktens ämbeten. Varje dag. Här och nu. Att vara vuxen är att ta ansvar för sina egna och ibland även andras handlingar. Att bära också det negativa för att på så sätt kunna förändra.
Män måste göra upp med det förflutna och resterna av det förtryck som vi fortfarande drar med oss. Precis på samma sätt som vi har gjort upp med och fortfarande gör upp med andra av tidigare generationers uppenbara missgärningar. Genom att de som dragit fördelarna av förtrycket tar på sig ansvaret. Vårt ansvar ligger i arvet vi förvaltar och våra fördelar har betalats med kvinnors blod, svett och tårar. Det är det som fortfarande är vår vardagliga medvind och kvinnors motvind.
Det är nästan alltid tysta majoriteter som bär förtryck, oavsett dess ansikte. Så höj era röster för kvinnors rätt över hela världen. För era systrar, för era mödrar och för era vänner. Dränk hatet, våldet och orättvisan med era röster och säg ifrån när ni hör samma kommentarer och gliringar som ni också hör när män umgås med män – när de förtigs och får växa får orättvisa och ojämställdhet växa lika mycket.
Martin Tverling
