Ledare: När sanningen förlorar

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Att följa den brittiska folkomröstningen har varit en plåga. Lämna-sidans kampanj har präglats av rena lögner såväl som falska löften om miljarder och åter miljarder till den brittiska välfärden, av löften om fortsatt tillgång till den inre marknaden men utan att följa de gemensamma reglerna samt av en extrem ton mot både invandring som samhällsfenomen men också mot invandrare som individer. Även stanna-sidan har haft sina stunder, där EU:s positiva sidor har lyfts upp på en piedestal medan de negativa knappt har adresserats. 

I slutändan var det dock varken ekonomiska eller politiska argument som kom att fälla avgörandet, utan i stället blev omröstningen en fråga om känslor och identitet. Känslan av att etablissemanget har svikit och nationalistiska tongångar kring en suverän storbrittisk (snarare engelsk då såväl Skottland som Nordirland röstade annorlunda än England utanför London) identitet. Och det är nog ingen slump att det var först efter att vallokalerna hade stängts som Googlesökningar på "What is the EU?" och "What does it mean to leave the EU" tog sig upp bland de mest sökta i Storbritannien. 

Vi kan så klart finna det komiskt att britterna först efter omröstningen tycks ha intresserat sig för vad ett utträde ur den europeiska gemenskapen egentligen innebär. Men tyvärr är det inte ett politiskt klimat exklusivt för Storbritannien. Tvärtom visar det på den våg av faktaresistens som nu sveper över hela Europa och även Sverige, där att "säga sin åsikt" har blivit viktigare än sanning och verklighet. 

Till viss del beror det på det klickfragmentiserade mediaklimat som har växt fram. Ett landskap där vi inte längre läser två–tre tidningar varje morgon utan i stället klickar oss fram i flöden på sociala medier, ofta till artiklar som bekräftar vår redan förutbestämda världsbild. Ett landskap där populisterna styr i vartenda kommentarsfält samtidigt som vi övriga sitter tysta i båten medan det sker. För skulle man lita på alla Facebookkommentarer så är undergången nära. 

Tyvärr är det nog så att även politik och etablerad media har sin roll i det hela. För hur förväntar vi oss egentligen att folket ska reagera när vi går till val på paroller som att "samhället går sönder" och där ledarsidor går från texter om hur allt är underbart till att undergången är kommen över en dag? 

Nej, nu får vi alla sätta oss ned ett tag och fundera på hur vi gemensamt kan möta denna våg av osaklighet, relativism och faktaresistens som sprider sig. Hur kan vi få tillbaka ett samtalsklimat där fakta, ideologi och sak är det viktiga och där vi använder ett språk som människor kan känna igen sig i. Lyckas vi inte med det riskerar vi att hamna i det läge Storbritannien nu befinner sig i – och det är inte bra för någon.