Det är nu bara en månad kvar till höstens val, och valtemperaturen är rejält på väg uppåt. Jag har tidigare varit orolig för att detta skulle bli en valrörelse där vi skulle få se små skillnader mellan blockens politik och där ideologin knappt skulle vara synlig. Glädjande nog ser vi nu en helt annan utveckling.
En av valets viktigaste frågor är hur vi ska klara av en framtida finansiering och utveckling av den svenska hälso- och sjukvården. På många områden håller den redan i dag en väldigt hög kvalité men det finns som inom alla områden även här möjligheter till förbättringar, självklart alltid med patientens bästa i fokus.
I helgen slog Göran Hägglund på stora trumman och hävdade att förstatligande av den svenska hälso- och sjukvården är lösningen. Här tror både jag och Socialdemokraterna att det är fel väg att gå. Genom att förstatliga universitetssjukvården skapar man bara ytterligare en gräns för patienten att passera, ytterligare en huvudman som verksamheten ska samordnas med. Redan i dag finns det brister i samordningen mellan landsting/regioner och kommuner för vissa patientgrupper. Att plocka in en aktör till i detta pussel skapar snarare mer problem än det löser. Frågan är dock hur rimligt detta förslag ens är? Så vitt jag förstått står ingen av de andra partierna i Alliansen bakom utspelet, och då är Kristdemokraternas stora sjukvårdsreform inget annat än tomma ord från en talarstol, vilket vi i detta fall ska vara väldigt glada för.
Om nu inte frågan om vem som leder och styr hälso- och sjukvården är ett problem för vården så kan man nog däremot säga att den framtida kompetensförsörjningen är ett bekymmer. Pensionsavgångarna är stora och här krävs det påfyllnad av både sjuksköterskor, undersköterskor, läkare och medicinska vårdadministratörer. Här behövs det kraftfulla satsningar. Det socialdemokratiska förslaget om traineejobb för unga arbetslösa i äldre- och funktionshinderomsorgen är ett mycket bra förslag för att få in unga i ett viktigt framtidsyrke. Men det räcker inte utan vi behöver också förstärka hälso- och sjukvården med specialistsjuksköterskor, undersköterskor, fler läkare och andra yrkesgrupper. Statusen på vårdyrken måste höjas och vi som arbetar med vården på ett eller annat sätt måste bli bättre på att lyfta vilket spännande och högkvalitativt område det är. Bara på så sätt får vi en långsiktig stabil tillväxt av personal inom alla yrkeskategorier.
Samma dag som Hägglund gjorde detta utspel talade även Stefan Löfven. Det var ett tal som på många sätt strök under vikten av att politiken tar ett ansvar för att utveckla ett mer jämlikt samhälle, ett samhälle där alla har möjlighet att lyckas. Flera konkreta förslag presenterades, både att på sikt göra gymnasieskolan obligatorisk och att minska barngrupperna för de allra minsta barnen. När det gäller just skolområdet har vi en unik möjlighet att faktiskt nå ut till alla barn och unga. Alla går där och på de mindre orterna är heller inte segregationen så stor. Här kan ojämlika förutsättningar jämnas ut och förståelsen för olikheter kan öka. Men då krävs det resurser. Både i form av mer pengar till kommunerna som är de som i dag ansvarar för finansieringen, men även aktiva åtgärder för att höja statusen på läraryrket. Det kommer att ta tid att få den svenska skolan på fötter igen, men det är inte omöjligt! Folkpartiets lösning är förstatligande av skolan, inte heller det är ett förslag som på allvar löser problemen i den svenska skolan.
Höstens val handlar om vilket samhälle vi vill se. Jag vill se ett samhälle där vi tillsammans tar ansvar för utvecklingen, inte ett samhälle där lösningen är att flytta mer ansvar till staten. Jag vill ha en statsminister som tror på människors inneboende kraft, som tror gott om folk och som tillsammans med mig och andra vill skapa ett bättre och mer jämlikt Sverige. Det är dags att vända utvecklingen, och det är den 14 september det börjar.
