Nyheten om stora register över romer i Sverige rörde upp känslorna ordentligt i det fördomsfria och öppna landet. Svenska romer, även så små barn som tvååringar, förekommer i polisens register eller ”analysfiler” trots att de inte misstänks för brott. Att vissa finns registerförda trots att de inte misstänks för brott kan det mycket väl finnas goda skäl för. Det är också lagligt. Men att föra register över folk utifrån etnicitet är ett brott.
Tillsammans med tidigare kända fakta om hur rättsystemet faktiskt inte hanterar människor lika är det lätt att läsa in ett mönster. Människor som inte är ”etniskt svenska” för att prata statsministerspråk hanteras annorlunda än andra. Enligt några år gammal forskning från kriminologen Tove Persson förekommer en diskriminering av utomeuropeiska invandrare inom rättsväsendet. En person med utomeuropeisk bakgrund som åtalas för ett grovt brott som misshandel eller våldtäkt, löper tre gånger så stor risk att bli dömd till fängelse än en svensk som döms för samma brott. Detta gäller även om man tar hänsyn till kön, social bakgrund och utbildningsnivå. Likaså blir utomeuropéer oftare misstänkta av polisen för brott.
Debatten kring rättsäkerheten i samhället ställs på sin spets när vi läser fruktansvärda nyheter om brott som har begåtts i vårt samhälle. När vi läser om femtonåriga flickor som anklagar killar för att ha våldtagit henne, men som ändå inte får rätt i hovrätten, reagerar vi med rätta starkt. Starka opinionsbildare, politiker och media tar ställning för flickan. Krav på lagändring kommer som brev på posten. Ofta är detta bra. Framför allt vad gäller sexualbrott är lagstiftningen hopplöst inaktuell, gammaldags och skyddar inte offret (till extremt övervägande del kvinnan). En ordentlig genomlysning och uppdatering av Brottsbalkens kapitel 6 om sexualbrott är därför nödvändig.
Men det får inte ske i affekt! Vi måste kunna ha flera tankar i huvudet samtidigt – vi måste minnas hur vårt rättssamhälle fungerar. Det är ett diskriminerande rättsamhälle där vi inte fullt ut är lika inför lagen. Där oskyldiga (Thomas Quick och Joy Rahman för att nämna ett par) faktiskt döms för brott de inte har begått. Där personer med utomeuropeisk bakgrund döms hårdare än andra.
Vi får inte tappa detta, när vi reagerar med rättmätig avsky över brott som begås i samhället. De två tankarna; för det första en rättmätig översyn av sexualbrottslagstiftingen i syfte att ge brottsoffer ett skydd. För det andra måste vi samtidigt garantera en rättssäker hantering så att inte oskyldiga döms (ingen, framför allt inte offren tjänar på det).
Men också, för det tredje: vi kommer aldrig att få bort de vidriga sexualbrotten genom lagstiftning. Pojkar och män måste sluta våldta och begå sexualbrott. Frågan är hur det ska ske och vad som behöver göras. Det är det som vi nu måste tala om.
John Johansson
